Det enda vi vet med säkerhet, är att allt är osäkert.
Egentligen hade jag ju tänkt att radera bloggen. Men jag saknar den lite. Det va över ett år sedan jag skrev sist. Jag har egentligen alltid skrivit och jag älskar det. Verkligen. Men tiden finns inte. Jag borde ta upp papper och penna och skriva, något jag kan gömma i en låda liksom. Men innan jag har hittat något att skriva på så har jag redan glömt vad jag letade efter...
Livet är som det varit de senaste åren. Renovering, barn(+1), hund, sambo och allt som hör till. Jag slits mellan att älska det så jag gråter till att va så slut så att jag gråter. Vi har väl haft lite otur med sömn och sjukdomar, men så kommer jag på att det kunde va värre. Det kunde va cancer. Och vips så är jag där, i orosmolnet. Tänk om barnen dör, tänk om någon dör, tänk om jag dör. Denna dödsångest, att det ska vara så jävla svårt. Att jag inte bara kan släppa det. Tänka som jag blev tröstad när jag va liten "men Emma, ALLA dör till slut. Så är det bara". BARA?! Jag gillar det inte, det är som ett strypkoppel.
När jag ändå är lika deprimerande som Reinfeldt ser ut, så kan jag lika gärna fortsätta.
Jag är i en annan kamp. Kampen mot sockret. Jag lovade mig själv att denna gången som jag är mammaledig så ska jag inte sitta grå och trist i en lekpark och gäspa tills jag har munnen full av flugägg. Nej jag ska va pigg. Vagga vagnen med högerhanden medans jag spelar fotboll med ena foten och tränar aerobic med den andra. I vänsterhanden har jag självklart vattenflaskan, eftersom jag ska dricka minst 2liter om dagen. Lilla kylbagen med mellis är med överallt eftersom blodsockret ska hållas jämt så inte sockersuget smyger sig på. Jag har allt tänkt ut allt sörru. Och så ska jag börja plugga. Och nu sitter jag här, med ett av tio uppdruckna fantaglas,chokladsmak i munnen och funderar på hur planen var nu igen. Den där miljonen, hade jag vunnit den eller?
Tar ett glas fanta till. Fan.
