Virrevarr

Förmodligen inte....

Då var det alltså 6dagar sen jag tränade... Om inte lördagens Beyonce-dans räknas? Nej fy, det har verkligen varit för mycket ett tag nu. Man ska inte samla på sig så många måsten, det är inte bra för själen.

Det som däremot är bra för själen, det är att läsa böcker. Något som jag aldrig tar mej tid att göra. Men igår började jag läsa en bok som jag fått låna av systeryster "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Liza Marklund och Lotta Snickare. Himla bra bok som handlar om vilket mansdominerande samhälle vi fortfarande lever i, trots att vi försöker lura i oss motsatsen. Den är verkligen jätte intressant. Här kommer ett jäkligt intressant stycke ur boken:
"Ett exempel som är hämtat från USA beskriver reaktionen när ett ljudband med gråten från ett nyfött barn spelas upp för 30 vuxna personer. Publiken fick veta att barnet var en pojke. Frågan löd. Varför gråter han?
Svaret var entydligt: Han är arg.
Samma band spelades sedan upp för 30 andra personer, men de fick veta att barnet var en flicka. Frågan var densamma:Varför gråter hon?
Svaret blev helt annorlunda: Hon är ledsen."

Sånt här tycker jag  är väldigt intressant och jag kan samtidigt bli jäkligt irriterad. På olika sätt. Jag kan tycka att man får tycka att det är härligt att vara hemma och ta hand om sitt barn och att det är viktigare än nån jäkla karriär. För det är ju där jag är nu. Men samtidigt så ska det inte tas för givet att alla tycker så. Och samtidigt betyder inte det att vi ska jobba 24timmar om dygnet med familjen när barnen har blivit barn istället för bebisar. (För en liten bebis har ju faktiskt instinkten att den fortfarande sitter ihop med mamman.) Man borde kunna dela på ansvaret. Och det jag känner igen från boken är ju det tafatta hos killar i hemmet. Dom kan liksom bara "råka" ställa sig o prata med nån, "råka" kolla på en film eller fixa nåt med datorn, "råka" vara tvungen att åka iväg att fixa nåt eller bara "råka" försvinna ett litet tag tills allt som ska göras är gjort. Speciellt om det är nåt kalas eller så som kräver endel ansträngningar. Och när man äntligen har tjatat så mycket så att dom kommer och hjälper till så kommer nån av de äldre generationernas kvinnor till undsättning... Vilken skit!

Men men.. Mycket förstår man när man läser boken. Att vi tejer uppfostras att kunna förstå och sammarbeta och att inte kräva för mycket, inte ta så mycket plats. Och att killar bara kan sträcka fram foten för att få skosnöret knytet, ska bli uppassade,  ska tävla om allt och ska va "riktiga män" ända från födseln.. Så det är kanske inte så konstigt att det känns som att man är från olika planeter ibland?



Får förresten ofta försvara varför jag sitter uppe så sent på nätterna. Jag "borde ju kunna gå o lägga mej tidigare så att jag inte är så trött jämt". Till mitt försvar har jag fortarande att  jag behöver min egna tid när jag kan rensa hjärnan utan att höra barngråt, gnäll eller städa, diska och tvätta. Nån som känner igen sig? Skriv gärna en kommentar... Jag behöver bevisa att det finns fler som mej=)

puss o kram och god natt!