"Att bli arg kan ibland vara som att hoppa in i en härligt ösig sportbil, trampa gasen i botten, köra iväg i full fart och sedan upptäcka att bromsarna inte fungerar"
Nåja, kanske inte är såå mycket för sportbilar. Men jag kan bli förbannad.
Nu har jag ett barn som kryper... Ja jäklar vad fort hon tar sig fram. Elller kryper och kryper, hon ålar sig mest. Men det går fort. Och hunden ser ut som att han tänker "Hjäääälp It moooves". Jag tröstar mej med att han kanske tycker att hon är roligare om några år. Så att jag ska slippa gå under av dåligt samvete. Jag vet att det är många som undrar om man är knäpp och tänker att "det är ju bara en hund". Men för mej är det inte så. Det stod "hund" överst på min önskelista så länge jag kan minnas. Hade jag haft barn först och hund sen så hade det säkert varit en skillnad. Men nu är det inte så. Jag kan jämföra att få barn med att få hund. Jag kan jämföra känslan med att sitta med en bebis/valp i knät och känna att "du är min, du är hos mej och nu ska jag göra allt för att du ska må bäst". Jag har dåligt samvete när Pasha inte har varit ute på 5 timmar och jag får dåligt samvete om jag missat att Isa har bajsat i blöjan. Jag försöker att skälla så lite som möjligt på Pasha och ge honom massa positiv uppmuntran, jag slår honom aldrig.. Våld föder våld. Det är min tanke. Och jag vet att det är föräldrar och hundägare som kör alldeles för mycket på att skrämma sina barn och djur för att dom ska göra som dom vill. Och det är för mej inte att skapa tillit och respekt. Jag gillar ordet samarbete. Och jag tänker att om jag har höga förväntningar och krav på mej själv så kan det bli dåligt ibland, men inte gå åt helvete. Det finns en viss skillnad där. Alla har vi dåliga dagar. Och dom behövs, för att vi inte ska försvinna i nåt hamsterhjul som bara går runt runt och aldrig blir annorlunda. (Stackars hamstrar...)
Jag är förkyld, hostar hela nätterna. Det är bättre på dagarna. Men jag försöker att inte hosta på nätterna, för jag vill inte väcka Isa. Hon behöver sina få timmar av djupsömn, och jag med. Så jag dricker vatten, typ en halvliter per natt. Konstigt vad allt verkligen blir annorlunda när man blir mamma. Inte ens hosta på natten. Dan skulle aldrig tänka så. Och vad självömkan har blivit någonting annat. Jag tänker inte längre "uh jag är så sjuk, så sjuk, så sjuk" utan snarare "bara hon inte blir sjuk, bara hon inte blir sjuk, BARA HON INTE BLIR SJUK". Jag vet inte om det är så för alla, eller om det är för att hon hade RS-viruset när hon bara va ett par månader. Det va så hemskt. Dan va på skolan i Uppsala och Isa blev sjukare när vi var hos mamma och pappa. Där finns det ingen akutmottagning på kvällen så vi var tvungna att åka till barnakuten i karlstad med ambulans. Jag ringde sjukvårdsupplysningen flera gånger innan, men de tog mej aldrig på allvar. Det va svar som " lägg henne med några kuddar under huvudet du bara, det är ingen fara" eller "köp lite näsdroppar". Till slut fick mamma ringa, för jag orkade inte ringa fler gånger. Det finns utbildad personal som man ska kunna lita på. Och det gör man, iallafall efter att ha pratat med flera olika personer. Och vi hade även varit hos en läkare som var ytterst speciell... I vilket fall blev det ambulans, hon fick adrenalin som hon andades in i en pytteliten mask och nån grej som mätte syret under natten. De sa att det inte skulle gå under ett visst värde. Det gjorde det självklart hela tiden, maskinen pep och personalen kom in. Men det va aldrig nån fara, "bara mätningen som blir lite konstig när de är så små"... Stor ide´ med att ha på henne den där grejen och väcka både henne och mej en gång i halvtimmen om det ändå inte var något att lita på. Det blev iallafall bättre, det va toppen på virusinfektionen just den dagen då vi åkte in, och sen blev hon bättre och bättre. Nämnde jag förresten att det är väldigt smittsamt och att vi inte fick nån patientresa hem? Nej, dom tyckte nämligen att vi skulle ta bussen hem. Smaart. Med en liten bebis med RSviruset som både smittar och har dåligt imunförsvar.
Man kan inte sluta förvånas över den svenska sjukvården. Det va så mycket mer konstigt man fick höra, men orkar inte skriva om allt. Men detta reagerar man på, så glöm inte att detta är politik. Allt är politik. Vill vi påverka vår egen vardag så kan vi inte säga att vi inte är intresserade av politik. Och vill vi tjejer ha samma rättigheter som killar så är vi feminister. Så är det, vare sig man vill eller inte.
(Tog en liten paus där. Tänkte för mej själv att jag provar att göra som Malin sa igår, bara lägger henne i sängen på dagen och ser om hon somnar.... Men hallå!? Det funka... Helt otroligt... Hon bara somna... "bara hon inte är sjuk"...)
I vilket fall, jag va bara tvungen att propagera lite för att alla bör gå och rösta.
Imorgon är det Mâten! Man blir ju som barn på nytt varenda år. Jag som älskar när det är mycket folk och när det händer en massa (samtidigt som jag älskar att sitta själv i tystnaden och dricka te) älskar ju detta spektakel! Man träffar massa folk som man känner, som man kanske inte träffat på länge, man går och går och går. Alla ungar är glada, och man minns hur kul man själv hade varenda år. Jag undrar jag om jag har varit där varenda år, isåfall är det alltså min 27:e marknad.. Oj, oj, oj! Framförallt, det är enda gången på året som det händer något i Årjäng. Eller rättare sagt, något som Årjängarna orkar sig ut på.
Nepp.. Nu får jag ta o göra nåt vettigt innan hon vaknar.
Puss o kraaam!
Nu har jag ett barn som kryper... Ja jäklar vad fort hon tar sig fram. Elller kryper och kryper, hon ålar sig mest. Men det går fort. Och hunden ser ut som att han tänker "Hjäääälp It moooves". Jag tröstar mej med att han kanske tycker att hon är roligare om några år. Så att jag ska slippa gå under av dåligt samvete. Jag vet att det är många som undrar om man är knäpp och tänker att "det är ju bara en hund". Men för mej är det inte så. Det stod "hund" överst på min önskelista så länge jag kan minnas. Hade jag haft barn först och hund sen så hade det säkert varit en skillnad. Men nu är det inte så. Jag kan jämföra att få barn med att få hund. Jag kan jämföra känslan med att sitta med en bebis/valp i knät och känna att "du är min, du är hos mej och nu ska jag göra allt för att du ska må bäst". Jag har dåligt samvete när Pasha inte har varit ute på 5 timmar och jag får dåligt samvete om jag missat att Isa har bajsat i blöjan. Jag försöker att skälla så lite som möjligt på Pasha och ge honom massa positiv uppmuntran, jag slår honom aldrig.. Våld föder våld. Det är min tanke. Och jag vet att det är föräldrar och hundägare som kör alldeles för mycket på att skrämma sina barn och djur för att dom ska göra som dom vill. Och det är för mej inte att skapa tillit och respekt. Jag gillar ordet samarbete. Och jag tänker att om jag har höga förväntningar och krav på mej själv så kan det bli dåligt ibland, men inte gå åt helvete. Det finns en viss skillnad där. Alla har vi dåliga dagar. Och dom behövs, för att vi inte ska försvinna i nåt hamsterhjul som bara går runt runt och aldrig blir annorlunda. (Stackars hamstrar...)
Jag är förkyld, hostar hela nätterna. Det är bättre på dagarna. Men jag försöker att inte hosta på nätterna, för jag vill inte väcka Isa. Hon behöver sina få timmar av djupsömn, och jag med. Så jag dricker vatten, typ en halvliter per natt. Konstigt vad allt verkligen blir annorlunda när man blir mamma. Inte ens hosta på natten. Dan skulle aldrig tänka så. Och vad självömkan har blivit någonting annat. Jag tänker inte längre "uh jag är så sjuk, så sjuk, så sjuk" utan snarare "bara hon inte blir sjuk, bara hon inte blir sjuk, BARA HON INTE BLIR SJUK". Jag vet inte om det är så för alla, eller om det är för att hon hade RS-viruset när hon bara va ett par månader. Det va så hemskt. Dan va på skolan i Uppsala och Isa blev sjukare när vi var hos mamma och pappa. Där finns det ingen akutmottagning på kvällen så vi var tvungna att åka till barnakuten i karlstad med ambulans. Jag ringde sjukvårdsupplysningen flera gånger innan, men de tog mej aldrig på allvar. Det va svar som " lägg henne med några kuddar under huvudet du bara, det är ingen fara" eller "köp lite näsdroppar". Till slut fick mamma ringa, för jag orkade inte ringa fler gånger. Det finns utbildad personal som man ska kunna lita på. Och det gör man, iallafall efter att ha pratat med flera olika personer. Och vi hade även varit hos en läkare som var ytterst speciell... I vilket fall blev det ambulans, hon fick adrenalin som hon andades in i en pytteliten mask och nån grej som mätte syret under natten. De sa att det inte skulle gå under ett visst värde. Det gjorde det självklart hela tiden, maskinen pep och personalen kom in. Men det va aldrig nån fara, "bara mätningen som blir lite konstig när de är så små"... Stor ide´ med att ha på henne den där grejen och väcka både henne och mej en gång i halvtimmen om det ändå inte var något att lita på. Det blev iallafall bättre, det va toppen på virusinfektionen just den dagen då vi åkte in, och sen blev hon bättre och bättre. Nämnde jag förresten att det är väldigt smittsamt och att vi inte fick nån patientresa hem? Nej, dom tyckte nämligen att vi skulle ta bussen hem. Smaart. Med en liten bebis med RSviruset som både smittar och har dåligt imunförsvar.
Man kan inte sluta förvånas över den svenska sjukvården. Det va så mycket mer konstigt man fick höra, men orkar inte skriva om allt. Men detta reagerar man på, så glöm inte att detta är politik. Allt är politik. Vill vi påverka vår egen vardag så kan vi inte säga att vi inte är intresserade av politik. Och vill vi tjejer ha samma rättigheter som killar så är vi feminister. Så är det, vare sig man vill eller inte.
(Tog en liten paus där. Tänkte för mej själv att jag provar att göra som Malin sa igår, bara lägger henne i sängen på dagen och ser om hon somnar.... Men hallå!? Det funka... Helt otroligt... Hon bara somna... "bara hon inte är sjuk"...)
I vilket fall, jag va bara tvungen att propagera lite för att alla bör gå och rösta.
Imorgon är det Mâten! Man blir ju som barn på nytt varenda år. Jag som älskar när det är mycket folk och när det händer en massa (samtidigt som jag älskar att sitta själv i tystnaden och dricka te) älskar ju detta spektakel! Man träffar massa folk som man känner, som man kanske inte träffat på länge, man går och går och går. Alla ungar är glada, och man minns hur kul man själv hade varenda år. Jag undrar jag om jag har varit där varenda år, isåfall är det alltså min 27:e marknad.. Oj, oj, oj! Framförallt, det är enda gången på året som det händer något i Årjäng. Eller rättare sagt, något som Årjängarna orkar sig ut på.
Nepp.. Nu får jag ta o göra nåt vettigt innan hon vaknar.
Puss o kraaam!
Kommentarer
Trackback
