Virrevarr

Ja varför inte blogga lite. Klockan är ju inte 01.00 än...!

Det har varit mycket funderingar ett tag. Jag är ju sån. Ibland, typ jämt. Nu ett tag har man hört mycket sorgligt tycker jag. Vet inte om det är så eller att jag bara upplever det så. Men det har varit saker runtomkring som påminner en om att livet faktiskt inte varar för evigt. Jag tycker inte att det är riktigt ok. Faktum är att jag skulle kunna grina som en gris över det just precis i detta nu. Ibland när man längtar efter nåt, eller absolut inte vill nåt så kommer man oftast till tanken "det är verkligen nu det händer", får då händer det. Då är man där.
Och ibland inser man att det faktiskt är som chefen säger "Emma, det blir kvâââl idag ågg"..
Och man inser att den dagen som är min sista dag känner jag kanske "att det är nu det händer" och det konstigaste av allt är att det blir kvâl ändå... Utan mej. Det är hårt. Jag känner mej ju så levande och hur skulle det kunna säga stopp? Och sen inte hända något mer.. Jag förstår inte och jag gillar inte att inte förstå. Och ännu värre är det att en dag kanske man står där utan de som man känner allra bäst. Och dom som känner mej alla mest.  Dessa känslor vill man ju inte veta av och inte ta i. Det lilla sorgeskåpet som man vill låsa och kasta nyckeln till... Men oftast kommer den där lilla jäklen tillbaks och man kikar i det igen och vips så tycker man synd om sig själv igen.